Ilska, hat och lite såntdär bra att läsa...

Speak up! / Permalink / 1
Känslan av att vara arg eller frustrerad är så fruktansvärt skön. Men om det är mina kvinnliga gener som spökar och ställer till har jag inte en aning om. Det är skönt att vara arg. Jättearg.
Oftast vill jag bara slå någon eller kasta något på någon, för att få ur mig all frustration på så enkelt sett som möjligt. Det är iallafall inte det bästa sättet att göra sig av med det på (tro mig, jag vet!).
Den lättnad som uppstår när föremålet åker ur min hand går inte att beskriva. Det är så skönt (faktiskt bättre än choklad!), men besvikelsen och frustration nummer två är fruktansvärd när jag inser att jag faktiskt träffade någon med det föremål jag kastade.

För ett par dagar sedan blev jag väldigt arg. PMS skulle jag tro. Hur som helst, det som hände var inte med mening. Eller jo, fram tills att det gjorde skada var mening.
Min man råkade säga något som gjorde mig väldigt arg, och till sist var jag ursinnig och kastade min iPhone mot honom. Syftet var att det skulle träffa hans ben eller något liknande, bara för en "hey, dags att vakna upp....jag är faktiskt arg!"-påminnelse. Dessvärre träffade jag honom mitt i pannan med det. Han fick ett nästan två centimeter stort sår i pannan, där man kunde mycket väl se vilket område på telefonen som träffade honom.
Efter det mådde jag dålig. Jag blev bara besviken på mig själv, och arg. Arg för att jag inte kunde förstå varför jag kastade denna sak på honom. Det var inte snällt gjort. Inte mot någon!

Så min fundering är, är det ett normalt tonårsbeteende, kvinnobeteende, eller rent av ett psykbeteende? Vad vet jag, jag är ju för bubblan den som är "drabbad".
Hur blir jag av med denna "snabba frustration"? Och hur dämpar jag mina förbannade humörsvägnar? Jag blir knäpp!
Kan jag inte bara få vara normal i en dag? Tack!

Lots of love,
- Me -

Relationships

Speak up! / Permalink / 0

Everyone is different. Even though there can be a great sense of unity and alikness in the beginning of a relationship, everyone still is different. It is not strange that feelings of having so much in common occur in the beginning of relationships, in many cases this is why people get to be together in the first place.

In the beginning of a relationship trust is at a neutral level and as the relationship grows, it increases. If the trust is broken it will automatically get a minus sign as a prefix. And the time that it takes to get back to zero can be more than twice as long as it took to build it up to the positive level before the breach.

Respect is not something that is to be given or demanded. It is earned. In a relationship respect will grow based on the things listed above. If for some reason the other things listed here, respect will be reduced and it's hard to rebuild. Respect includes leaving enough room for the partner to breathe. There must be some privacy in a relationship and respect for that, otherwise it might suffocate and all excitement will go away. 

Honesty. Relationships does not have to be based on morals. It should be based on the individuals, not on the societys view on how relationships should be. This actually includes these "rules". This are my views and it might not apply to you. To be honest i don't care if it doesn't because i'm not together with you, right. ;)

lots of love ,
- Me -


Till top