Hasta la vista, 2017

Speak up! / Permalink / 0
Året lider mot sitt slut. Det har varit ett fartfyllt år med både med- och motgångar. Jag har som person utvecklats och gjort enorma framsteg. Jag firade in det nya året med en godkänd kandidatuppsats. Aldrig i mitt liv har jag förut lagt ner så mycket tid och kärlek på ett arbete. Därefter var det dags för slutspurten på sjuksköterskeprogrammet. Jag klarade av min slutpraktik, bedside och NKSE med bravur. Nu i efterhand känns det lite löjligt att man var så nojig över all examinationer, men som den tvivlande person jag är visste jag inget bättre.
Det blev examensfest i min lägenhet och hela tjocka släkten trycktes in. Fanns det hjärterum, så fanns det stjärterum - såklart!
Jag tog steget ut i vuxenvärlden och började arbeta som sjuksköterska på geriatriken. Ett ställe som sedan tidigare varit bekant för mig, men nu med helt nya arbetsuppgifter. Jag minns vilket fantastiskt nervvrak jag var de första veckorna på jobbet. Att hålla koll på alla arbetsuppgifter, se till att inte ha ihjäl mina patienter, lära sig kommunicera med patienter, anhöriga och medpersonal på ett professionellt sätt. Ja, det har inte alltid varit lätt. Många gånger har jag gått hem med gråten i halsen för att jag känt att jag presterat dåligt eller inte vetat hur jag ska ha hanterat en situation. Men det är också tack vare mina fantastiska och stöttande kollegor som jag står här idag, lite mer än ett halvår senare - redo för att fortsätta utvecklas. Att ta ytterligare ett steg och läsa en magisterutbildning.
 
Jag har också under hösten insett att jag inte alltid mått så bra. Jag har också insett att det faktiskt är okej att inte alltid må så bra. För mig var det ett enormt kliv att faktiskt söka hjälp för detta. Att prata ut om mitt mående tillsammans med läkare och en psykoterapeut som båda konstaterat att jag är deprimerad. Även om det kändes som en mental käftsmäll där och då, så är det idag en lättnad. Jag har alltså ett mål att sträva efter: att må bra!
 
Självklart mår jag bra också emellanåt. Rätt så ofta i rätt sällskap, faktiskt. Att känna sig sådär löjligt varm och bubblig är mysigt. Att en person från ingenstans har blivit en av de mest betydelsefulla är fascinerande. Jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt fin och underbar denna människa är. Ibland känner jag bara för att krama denne och inte släppa taget förrän armarna trillar av. Fast det är ju såklart helt orimligt. I cherish you like nothing else, my feelings are overwhelmed by you. Typ sådär.
 
Därför känner jag mig förväntansfull inför 2018. Jag kan inte bärga mig att få fortsätta utvecklas i mig själv, som sjuksköterska och lära mig att må bra igen. Kom igen 2018, nu kör vi!
 
Till top