Att må bra

Krigszon / Permalink / 1
I veckan hade jag mitt sista inplanerade möte hos psykiatrin. Vi har under våren diskuterat fram och tillbaka om min ångestproblematik och nedstämdhet. Jag har fått hjälp att bearbeta saker som varit traumatiserande för mig. Jag är långt ifrån fullt återställd och tvivlar starkt på att jag någonsin faktiskt kommer bli det också, men jag är en god bit på vägen. Och jag tänker fotsätta åt samma håll.
 
Nu när min psykiska hälsa börjar komma i ordning kan jag smått börja fokusera på mitt fysiska välmående. Tillbaka med regelbunden träning och motion. Lust och motivation till att lägga om kosten och faktiskt gå ner de där sista kilona som jag började tappa i höstas.
 
Jag kan inte uttala mig om morgondagen, men idag mår jag bra. Jag har mycket att se fram emot inom de närmsta månaderna. Jag har åtta arbetspass kvar till semester. Jag har totalt fjorton arbetspass kvar som sjuksköterska på geriatriken innan jag påbörjar min specialistutbildning till hösten. Jag har en mycket spännande framtid framför mig på thoraxintensiven. Jag är peppad till 100 och det känns verkligen rätt just nu! Det ska semestras i Sverige, Tyskland, Kina och Korea snart med fantastiskt fina människor. Jo, jag kan mycket säkert bekräfta att de närmsta månaderna kommer bli riktigt bra.
 
Jag avslutar inlägget med en bild på världens finaste duo.
 
#1 - - Elin :

Hej. Jag har skrivit detta meddelande så många gånger. Raderat och börjat om. Raderat. Och glömt bort. Jag svarade aldrig som du märkte och du har nu troligtvis blockerat mig för jag kan inte svara. Jag kan skriva olika anledningar till varför. Livet hände. Jag fick mitt andra barn i april. Under våren har jag haft graviditetskonplikationer. Jobbat heltid. Varit gräsänka. Stigit i rang på jobbet. Jag drabbades av förlossningsdepression i samband med min dotters födelse. Men nej inget av det är en ursäkt. Jag skrotar tidigare meddelanden jag har skrivit o håller mig kortfattad.

Jag känner igen mig så mycket i det du skrev till mig. Något av duktig flicka syndrom. Nej vänner växer inte på träd. Speciellt när man sk är vuxen. Jag har bränt chansen om vänskap? Vi är på olika plan i livet som du skrev men det är olikheterna som gör oss till dem vi är. Vi har en bild om hur vi är och har kvar bilden och minnena om hur vi var när vi var unga. Men jag hade velat lära känna dig på nytt. Den vuxna Julia. Kram Elin

Till top