Två steg framåt och ett tillbaka...

Krigszon / Permalink / 0
... är bättre än ett steg framåt och två tillbaka.
 
"Nobody is going to hit as hard as life, but it ain't how hard you can hit. It's how hard you can get hit and keep moving forward. It's how much you can take, and keep moving forward. That's how winning is done."
- Rocky, from Rocky Balboa
 
Den största skammen att lida av ångest är känslan av ensamhet. Utanförskap. Att bära ångesten själv.
För mig är det så iallafall. Men jag är inte ensam och jag är på så vis så oehört tacksam över att människor går ut med att de lider av ångest. Det gör det mindre ensamt och lättare att sätta ord på hur ens egen ångest ter sig.
 
Jag får ångest till och från och har under de senaste veckorna, till min stora lättnad, knappt haft någon ångest alls. Jag vet inte om det beror på ljuset, värmen eller bara att inte ha jobbat så intensivt.
De senaste dagarna har jag däremot haft enorm ångest. Det har blivit för mycket stress, måsten, åsikter och personliga händelser (ja, det som egentligen heter livet...), och helt plötsligt kom ångesten som ett brev på posten. Innan har jag varit rädd för den. Känslan som tar över i mitt bröst och gör mig helt kraftlös. Ledsen. Men med stöd av psykiatrin och kognitiv beteendeterapi går det bättre att hantera för var gång.
Oftast försöker jag ingorera den och göra mina rutiner som vanligt. Träning brukar exempelvis hjälpa. Men senaste idag orkade jag inte ens stiga upp på morgonen. Jag orkade inte klä på mig eller äta och allt var bara allmänt tungt.
 
Jag försöker se orsak till ångesten och kan bara koppla det till allt som har med jobb att göra just nu. Jag har sökt specialistutbildning till hösten och blivit erbjuden en utbildningstjänst via landstinget, därefter vill Thoraxintensiven ha mig hos dem. Egentligen vill jag det här jättemycket, men ju mer jag tänker på det desto fler orosmoment som tar upp all min vakna tid har jag. En ständig ångest och nedstämdhet som aldrig riktigt försvinner. Spänningshuvudvärk, magont, tryck över bröstet och spänningar i hela kroppen.
 
Även om jag genomgår KBT-behandling och behandlas med antidepressiva och behovsmediciner, genomsyrar oron mitt liv. Den är min partner in crime, tyvärr. Och just nu känns det som jag aldrig kommer bli av med den.
 
Till top