Andra halvlek

Speak up! / Permalink / 0
Det är oktober, dessutom har nästan halva av månaden redan passerat. Jag har betat av sex veckor av min introduktion på thoraxintensiven, alltså är det fyra veckor kvar innan jag anses vara redo att räknas in i ordinarie personalstyrka. Det är väldigt blandade känslor. Självklart är jag jättepepp på att få arbeta självständigt utan en mentor vid sidan av, för det innebär att arbetsgruppen känner tillräcklig tillit till mig och min kompetens att få ta hand om patienten själv. Och det är så klart superroligt att få bekräftat att jag är bra. Samtidigt som jag är sådär överpepp och glad, så gnager det dåliga självförtroendet inombords. Det viskar inte, utan snarare vrålar, att jag borde vara lika bra som mina kollegor som har nästan 30 års erfarenhet av thoraxintensivvård. Och då är vi tillbaka på ruta ett, på samma ruta som jag började på som allmänsjuksköterska. Den rutan som tvingade mig att kontakta landstingshälsan och psykiatrin för att jag orkade helt enkelt inte jobba och samtidigt känna mig helt värdelös.
 
Idag vet jag bättre. Jag kan omöjligt vara lika bra som mina erfarna och duktiga kollegor med flera år på nacken, men det är ett mål jag alltid kommer att sträva efter. Och efter 30 år själv i verksamheten så finns där säkert någon osäker fågelunge i samma sits där jag är idag, och tänker exakt samma tankar - fast om mig.
Thoraxintensiven känns för mig som en trygg arbetsplats där jag faktiskt får utvecklas i mitt eget tempo. Ingen ser ner på mig, utan behandlas alltid som en jämlike. Jag trodde heller aldrig att jag skulle säga det, men jobba dag är för mig inte längre en pest. Jag är fortfarande, och kommer nog alltid vara, en nattarbetare ut i fingerspetsarna, men med livet under kontroll och ett jobb jag gillar att gå till, så är det faktiskt väldigt roligt (och lärorikt!) att jobba dag.
 
För kanske lite mer än en månad sedan så stoppade jag i mig min sista antidepressiva tablett. Trots en del utsättningssymtom som palpation, yrsel och flimmrande syn, så har jag aldrig känt mig så frisk och fri som jag gör idag. Jag har lämnat flera personer bakom mig som inte längre genererar positiv energi eller bidrar till psykiskt välmående. Och det känns rätt så jäkla bra faktiskt att själv kunna välja och bestämma med vem eller vilka man vill umgås med. Jag vill nog också påstå att för första gången i mitt vuxna liv så känner jag att jag har 100% självbestämmande över mitt eget liv. Och det känns jävligt bra. Och vet ni vad det bästa är? Det kommer bara att bli bättre!
 
Jag avslutar mitt inlägg med en bild The Awkward Yeti publicerade för ett tag sedan. Det är jag i ett nötskal. Jag har snart listat ut hur jag lägger ner stenen.
 
Till top