Till Julia, 16 år.

Krigszon / Permalink / 0
Och så var det dags att lätta på trycket, igen. Klockan är egentligen alldeles för mycket för att vara vaken, men jag skyller på att det är nattvecka på jobbet. Och så är det mycket som cirkulerar innanför pannbenet. Lyckligtvis har jag min kompis Frédéric Chopin som håller mig sällskap.
 
Ikväll hade jag en uns för mycket fritid över, så jag började läsa igenom alla mina blogginlägg jag publicerat de senaste åren. Normalt sett brukar jag inte göra det, utan efter jag publicerat ett inlägg så är det ett avslutat kapitel. Jag har ventilerat färdig. Med tanke på att mitt uppdaterande är ytterst sporadiskt så tog det inte så lång tid att komma tillbaka några år. Och helt uppriktigt sagt så blev jag otroligt ledsen när jag plöjde igenom mina inlägg. Ledsen för att jag har mått så dåligt och haft såna fruktansvärda tankar om mig själv.
 
Idag vill jag nog ändå påstå att jag är välmående ur ett psykiskt perspektiv. Hjärnspökena finns kvar, men jag har lärt mig att inte lyssna så noga på dem. De är mest ett brus i bakgrunden. Men det fanns en tid när hjärnpökena var högljudda och skrek konstant på mig. En konstant känsla av oduglighet, vidrighet och hopplöshet bodde i mig. Ett konstant mörker.
 
När livet tog en radikal vädning 2009 visste jag inte bättre. Det var såhär livet skulle kännas. Det var mitt fel att jag blev våldtagen på en parkering i Danmark. Det var mitt fel att jag valde tre riktiga jävla rövhål till pojkvänner därefter som genom fysisk och psykisk misshandel lämnade mig i ett bottenlöst hål. Det var mitt fel att jag blev tagen för givet av den person jag faktiskt trodde jag skulle spendera resten av livet med. Att ge honom hela mitt liv och åka till världens kanske mest farliga land för att bevisa min åtråvärdhet dög inte. Det var mitt fel att han valde att skaffa en annan flickvän vid sidan av, samtidigt som han gav mig förhoppningar om en relation framöver. Det var också mitt fel att jag satt där en julikväll 2018 och hade svalt en näve noga uträknade tabletter för att aldrig mer vakna igen.
 
Nej Julia, ingenting var ditt fel. Tänk om jag hade haft det förnuftet att tänka så vid de tillfällena. Det var inte mitt fel att ett vidrigt svin förgrep sig på ett sextonårigt barn. Det var aldrig mitt fel att mina rövhål till pojkvänner slog mig, manipulerade eller förgrep sig sexuellt på mig när det behagade dem själva. Det var inte heller mitt fel att personen jag trodde jag skulle spendera resten av livet med var en ynkrygg som inte vågade berätta hur läget låg till, utan behövde smyga med en relation vid sidan av vår ytterst skeva vänskap.
 
Efter oräkneliga besök hos psykiatrin, diverse terapeuter och läkare, efter flertal olika antidepressiva och ångestdämpande preparat så står jag här idag och vet så mycket bättre.
Jag vill ge mig själv en klapp på axeln att jag fått det jag önskade mig i julklapp 2017. Att må bra. För det gör jag idag. Jobbet må vara stressigt och otroligt tidskrävande, men herregud vad jag älskar livet. Med små steg har jag tagit mig fram i livet och låtit mig själv växa och utvecklas. Jag har prioriterat mig själv och tagit det jag behöver. Jag är tacksam att jag valt att kapa ogynsamma och destruktiva vänskapsrelationer och istället prioritera de fina människor som lyfter mig och tar fram det bästa ur mig. Och jag är så otroligt stolt att kunna säga att mitt liv är i precis den ordning jag vill ha det just nu.
 
Så till dig, sextonåriga Julia, det kommer bli bättre. Jag lovar. Du är den absolut starkaste och modigaste personen jag känner. Och tack, tack för att du aldrig gav upp.
 
Till top