Bakslag

Speak up! / Permalink / 0
Det var ett tag sedan sist, men även den gladaste och mest positiva kan få uppleva motgång. En panikångestattack. Ett ordentligt jävla bakslag.
 
Under ett par veckors tid har ångesten successivt kommit smygande. Lite mer för varje dag. Jag har lärt mig att känna av mina triggers för att snabbt avleda tankarna och istället fokusera på det som är bra. På så sätt har min ångest hållt sig som ett lågmält surr i bakgrunden som lätt gått att förbise och leva utan. Det är inte förrän man börjar tänja på sina egna gränser för vad som anses som okej som bakgrundssurret börjar ta mer plats. Och när du har släppt efter så pass mycket och tillräckligt länge så är det lågmälda surret inte längre ett surr, utan snarare en stor fet ansamling av onda människor som vrålar dig rakt i ansiktet. 
 
Jag har förbisett mina egna behov för att leverera den bästa jag till en annan människa. Till en början funkade det bra, väldigt bra faktiskt. Men ju längre tid det gick, desto mer av mig själv försakade jag. Varningsklockor ringde varje dag. Bröstet började göra ont igen, men vad gjorde det, jag var ju egentligen väldigt nöjd med min tillvaro. Jag var sedd. Bättre än så kunde det inte bli. Eller? Tills jag insåg att den bråkdel av tid jag var sedd egentligen var obefintlig. Det var otroligt jobbigt att inse att något som känts så bra, samtidigt kunde kännas så otroligt fel.
 
Det var då den slog till. Som ett knytnävsslag rakt i ansiktet och en kniv i bröstet. Ångesten från helvetet. På arbetstid dessutom. Jag lider med kollegan som inte bara fick vårda en intensivvårdspatient den natten, utan mig också.
Ångesten fick följa med mig hem. Den tvingade mig att sjukanmäla mig resten av veckan. I detta tillstånd är jag allt annat än kapabel till att leverera en förstaklassig, patientsäker vård - så det var nog för allas bästa att jag stannade hemma.
 
På kvällen slog det över till vad som förmodligen kan ha varit en av mina absolut värsta panikångestattacker jag haft. Det var mer än ett år sedan hade hade en sådan attack. Och helt plötsligt var jag tillbaka i mina gamla vanor. Precis som ingenting hänt det senaste året. Att skölja ner diverse lugnande tabletter med en flaska vin var en självklarhet. Likaså ljudet av att öppna en ny förpackning rakblad fick mitt hjärta att slå volter, för nu visste jag att den psykiska smärtan istället skulle bli fysisk. I det stadiet finns det inget skönare än fysisk smärta.
 
Idag skäms jag. Jag skäms för att jag trodde jag kommit längre än såhär. Jag skäms för att mitt psyke inte orkade med ett bakslag. Jag skäms för att jag låtit mig själv komma såhär långt utan att lyssna på någon av de varningsklockor som ringt längs vägen. Jag är så otroligt förundrad över vad den mänskliga hjärnan kan (eller inte kan...) åstadkomma när relationer går åt helvete. Även om kärlek är det finaste som finns, så är det något av det absolut hemskaste och onda ting också. Ensam är starkast. 
 
Till top