Du var inget annat än en hård läxa

Speak up! / Permalink / 0
Jag har i hela mitt liv trott på att jag någonstans där ute har min själsfrände. En person som är ämnad att tillbringa sitt liv med mig och någon som är förutbestämd att vara min. En person som kommer att rädda mig och samtidigt låta mig rädda honom. En person som kommer älska mig oavsett vad och som uppskattar min villkorslösa kärlek.
Någonstans där ute visste jag att han fanns, min drömprins. Jag förväntade mig inte att han skulle vara felfri, men jag ville att vår kärlek skulle vara perfekt.
 
När jag mötte dig var jag säker på att du var den killen. När våra blickar föll på varandra hade du precis alla de där rätta egenskaperna. Det handlade aldrig om utseende eller pengar, utan sättet du behandlade mig på. Jag förväntade mig aldrig att du skulle behandla mig som en prinsessa, men det var precis så du fick mig att känna. Jag kände mig uppskattad, respekterad, älskad och behövd. Och det var precis det som jag mest av allt önskade mig. Så jag var övertygad om att du var min själsfrände, att du var killen som jag väntat på så länge. Jag var så lycklig att du äntligen kommit in i mitt liv att jag inte såg att du förändrades med tiden.
 
Jag såg inte att du bara låtsades vara den här perfekta killen förrän du hade kommit under skinnet på mig. När jag sedan började märka det så vägrade jag också att se ditt verkliga jag. Även när jag såg att du började ta mig för givet så försökte jag att rättfärdiga dig och komma med ursäkter. Jag ville tro på dina sagor så mycket att jag inte var redo att låta någonting eller någon förstöra bilden av dig som jag skapat. Även om den någon var du.
 
Och så en dag fanns där en annan kvinna. Bara sådär, utan vidare, förstörde du mig totalt. På en sekund försvann du från mitt liv, från allt jag hade planerat och drömt. Du lämnade mig naken och sårbar, som om jag inte betytt någonting för dig och som om du aldrig älskat mig. Jag gissasr på att du heller aldrig gjorde det. Jag gissar att du bara låtsades vara den mannen du inte var tills dess att du såg att jag var helt förlorad, tills dess att du var säker på att jag älskade dig som jag aldrig älskat någon annan. Det var det enda du ville ha av mig och när du fick det kunde du gå din väg.
 
När du försvann var jag förkrossad. Du krossade mitt ömma hjärta och splittrade alla mina förhoppningar och drömmar. Du dödade bilden av den oskyldiga tjejen som trodde på kärlek och sagor, du fick mig att känna på det verkliga livet. Du fick mig att inse vad smärta och bedrövelse innebar. Jag såg dig som personen jag ville dela resten av mitt liv med och det tog mig lång tid att inse att det aldrig skulle hända. Det tog mig lång tid att plocka upp skärvorna av mitt brustna hjärta, som du lämnat utan att ens fundera över hur jag mådde och vad du gjort för mig.
 
Men jag ska inte berätta för dig om allt jag genomlevt sedan du försvann. Jag mår faktiskt bättre nu. Ja, du utplånade personen jag var innan jag träffade dig och för en tid gillade jag inte kvinnan du gjort mig till. Sakta men säkert lärde jag mig att älska mitt nya jag och nu känner jag mig starkare än jag någonsin trodde jag skulle kunna vara. Jag tror inte på sagor längre och jag vet att kärlek ibland inte är tillräckligt, men du lyckades inte förgöra min livslängtan och det är det viktigaste av allt.
 
Jag vill med detta inlägg berätta att jag inte bara förlåtit dig, utan också är tacksam för allt du gjort mig. Om det inte vore för dig så hade jag inte blivit den här starka, mäktiga och självständiga kvinna jag är idag. Jag hade inte insett att alla inte gör sig förtjänta av min kärlek, tillit och respekt. Jag hade heller aldrig insett att jag inte behöver en man för att vara hel och att jag är mer än tillräckligt, själv. Jag skulle aldrig ha insett att jag behöver respektera och älska mig själv innan jag respekterar och älskar någon annan. Ja, du var en tuff läxa, men jag gissar på att jag behövde missta en själsfrände med en läxa för att förstå vissa saker här i livet.
 
Till top