Berg- och dalbana

Krigszon / Permalink / 0
Mycket har hänt under de senaste veckorna jag har varit borta från tangentbordet. Jag har äntligen gått på semester! Officiellt gick jag i måndags, men klämde in en frivecka innan semestern. Så jag har redan glassat i två veckor. Semestern firades med födelsedagsmiddag på Pinchos. Därefter bar resan vidare till Stockholm. Där avverkades både Gröna Lund, Mall of Scandinavia, ABBA-museum, karaokebar, Urban Deli, båttur och mycket mer. Även ett besök på något Kinagrej (för ambassaden var det tydligen inte) för att lämna fingeravtryck till vårt Kina-visum, så nu FÖRHOPPNINGSVIS ska allt vara i sin ordning med det jäkla visumet. Så besvärligt...
 
Hur som haver, jag sa att mycket hade hänt. Jo, det har det. Inte minst aktivitetsmässigt, men även i min psykbubbla. Jag har under en hyfsat lång period klarat mig utan större ångestattacker. Men de senaste dagarna har verkligen varit en sjuhelvetes känslomässig berg- och dalbana. Jag har velat ta fram rakbladet och skära sönder mig själv, jag har velat köpa flera ton med kaloririka onyttigheter och bara hetsäta tills jag spyr. Jag har även hunnit fundera över varför livet är värt att leva. Vad jag fyller för funktion på denna planet. Men, jag har inte gjort något av det. Jag har inte skurit sönder mig själv och jag har inte ätit tills jag spytt. Och uppenbarligen lever jag fortfarande. Men det gör så otroligt jäkla ont jag upplever hellre hundratals nya skärsår än får min bröstkorg söndersliten av all ångest. Det gör till och med ont att andas när ångesten slår till och jag sitter här och fulgråter vid tangentbordet nu när jag skriver.
 
Jag förtjänar att vara lycklig. Det gör jag verkligen. Men jag kan inte. Inte just nu. Och uppriktigt sagt har jag inte känt mig såhär oclycklig och miserabel på väldigt länge. Hopplöshet och oduglighet. Kommer detta jäkla virrvarr av psykisk ohälsa någonsin ta slut? Två steg bakåt och ett steg framåt. Så ser det ut nu.
 
Med dig mår jag bra. Oftast. Du får mig att släppa det som är förjävligt för stunden. Du är min drog och jag behöver dig för att överleva.
 
 

Att må bra

Krigszon / Permalink / 1
I veckan hade jag mitt sista inplanerade möte hos psykiatrin. Vi har under våren diskuterat fram och tillbaka om min ångestproblematik och nedstämdhet. Jag har fått hjälp att bearbeta saker som varit traumatiserande för mig. Jag är långt ifrån fullt återställd och tvivlar starkt på att jag någonsin faktiskt kommer bli det också, men jag är en god bit på vägen. Och jag tänker fotsätta åt samma håll.
 
Nu när min psykiska hälsa börjar komma i ordning kan jag smått börja fokusera på mitt fysiska välmående. Tillbaka med regelbunden träning och motion. Lust och motivation till att lägga om kosten och faktiskt gå ner de där sista kilona som jag började tappa i höstas.
 
Jag kan inte uttala mig om morgondagen, men idag mår jag bra. Jag har mycket att se fram emot inom de närmsta månaderna. Jag har åtta arbetspass kvar till semester. Jag har totalt fjorton arbetspass kvar som sjuksköterska på geriatriken innan jag påbörjar min specialistutbildning till hösten. Jag har en mycket spännande framtid framför mig på thoraxintensiven. Jag är peppad till 100 och det känns verkligen rätt just nu! Det ska semestras i Sverige, Tyskland, Kina och Korea snart med fantastiskt fina människor. Jo, jag kan mycket säkert bekräfta att de närmsta månaderna kommer bli riktigt bra.
 
Jag avslutar inlägget med en bild på världens finaste duo.
 

Face of depression

Krigszon / Permalink / 0

Depression är, precis som många andra psykiska ohälsotillstånd, ett osynligt ohälsotillstånd. Bortsett från att känna sig frånvarande och allmänt förlamad, känns även depressionen som någon som trycker ner dig under vattenytan. Det är en konstant fight med sig själv och på grund av den isolering som depression medför kan det upplevas som väldigt svårt att nå ut som ensam individ till andra medmänniskor.

Vi som lider av depression skäms ofta över oss själva, känner oss sovaga eller att vi inte förtjänar hjälp eftersom "vårt liv inte är så dåligt trots allt". Jag har fått lära mig att det är väldigt farligt att tänka så. Det är en farlig attityd som tvingar mig djupare in i min bubbla och avstår den hjälp jag faktiskt behöver. 

Depression kan orsakas av en rad olika faktorer, så som en plötslig död hos en nära bekant, drastisk livsomställning eller trauma. För mig del har jag flera skelett i garderoben som jag behöver ta mig tid att bearbeta. Jag har under de senaste tio åren i mitt liv blivit utsatt för en rad olika övergrepp, både fysiska och psykiska. Dessa har jag inte haft varken tid eller lust att bearbeta förrän nu. Jag har, som nämts tidigare, inte ansett mig vara i behov av hjälp förrän det faktiskt började gå ut över mitt jobb. Även om jag får den hjälp jag behöver idag, finns det dagar då livet inte känns riktigt värt att leva. Allting är meningslöst, det finns ingen mening att kliva upp ifrån sängen, äta något eller ens bry sig om något över huvud taget.

När min feed på sociala medier fylls av underbara bilder på barn, husköp, lyckliga familjer, bröllop och sådant, så ifrågasätter jag mig själv vad jag har åstadkommit med mitt liv. Idag känns det idylliska familjelivet med villa och volvo väldigt långt borta, om möjligtvis ickeexisterande. Det får mig att bli ännu mer nedstämd. Kommer jag alltid att dela lägenhet med min syster och sälja min själ till landstinget? Och jag medger, bara blotta tanken på att vara ensam resten av livet ger mig väldigt många tankar i huvudet. Existentiella tankar. 

Jag vill genom detta blogginlägget uppmärksamma psykisk ohälsa och framförallt depression. Enligt World Health Organization dör en person genom självmord var fyrtionde sekund. Det är ett växande problem som orsakas framförallt av psykisk ohälsa. Depression kan drabba vem som helst och tar inte hänsyn till någon, oavsett kön, ålder och religion.

Depression kan uttrycka sig genom en konstant känsla av hjälplöshet, tappa intresse av saker man vara intresserad av tidigare, plötsliga förändringar genom aptit och sömnmönster, men även genom fysiska problem som frekventa huvudvärker, magsmärtor och muskelvärk. Känner du dig själv träffad, eller upplever att någon i din närhet har förändrats på sista tiden, tveka inte att fråga. Där kommer aldrig finnas ett rätt eller bekvämt tillfälle att göra det, tiden är nu! 

#faceofdepressoin

 
Till top