Ensamhet
I stora delar av livet har jag upplevt ensamhet på olika nivåer, från lågstadiet fram till idag. Att som 8-åring gå till skolan och känna en klump i magen eftersom man inte visste om 'kompisarna' ville leka med en, eller hellre tyckte det var roligare att totalt ignorera en var ingen rolig känsla. Denna känslan följde mig genom hela grundskolan. Fast ju äldre jag blev, desto värre blev det. På högstadiet kunde det handla om att folk inte ville umgås med mig för att jag hade samma par jeans på mig i tre dagar, eller för att jag hade betydligt bättre betyg än resterande klasskamrater. Tydligen var det inte något bra att vara duktig i skolan. Lyckligtvis hade jag då simningen där jag fick vara en del av gemenskapen. Ungefär tre timmar om dagen varje kväll kunde jag släppa tanken om ensamhet. Det var en riktigt fin känsla.
På gymnasiet slutade jag drastiskt att simma på grund av en incident. Denna incident orsakade mig stora besvär och än en gång kände jag mig ensammast i världen. Ingen i hela universum visste om min hemlighet, och jag skulle aldrig i livet kunna tänka mig att dela med den till någon. Någonsin! Mina gymnasiebetyg blev sämre ju tyngre bördan av min hemlighet blev. Jag fick då också känslan av att mina vänner undvek mig på grund av mitt avvikande beteende. Jag kunde faktiskt förstå varför. Vem kunde tänkas vilja spendera tid med mig? Jag som i princip gett upp allt hopp om att må bra igen. Där och då fick jag min första pojkvän. Jag var kär upp över öronen och livet kunde inte bli bättre. Min alldeles egna pojkvän, som bodde i Schweiz. Idag undrar jag hur det faktiskt kunde hända. Jag antar att jag var desperat efter uppmärksamhet och närhet.
Ju lyckligare jag blev, desto mer ville mina vänner umgås med mig igen. Men nu prioriterade jag bort dem, allihopa. Jag hade ju inte tid att träffa mina vänner när jag hade en pojkvän jag kunde spendera en dag med på Skype. Återigen smög sig ensamheten på. Studenten kom och jag kände mig mer miserabel än någonsin och jag behövde verkligen göra något åt detta. Nämen, vi flyttar till Nederländerna! Där och då kände jag att jag inte hörde hemma någonstans och jag behövde komma bort ifrån fördomsfulla Sibbhult där jag höll på bli kvävd av allt och alla.
Ett nytt land, helt nya bekantskaper och inte en endaste aning om vad jag ville göra med mitt liv. Jag kände mig exalterad. Äntligen fri! Vad jag där och då inte visste var att jag skulle bli kär, igen. Denna gången i en holländare. Däremot tog det inte lång tid innan jag kände mig otroligt ensam igen. Nu hade jag börjat studera och gick i en klass med ungefär 15 andra som flyttat till Nederländerna. Åter igen kändes det som jag inte hörde hemma någonstans. Det gick så pass långt så jag utvecklade någon typ av social fobi. Jag vågade inte ens gå utanför dörren eftersom jag var rädd för människor. Rädd för vad det möjligtvis kunde tänka om mig. Jag kände mig instängd i mig själv och både suicida tankar och ett självskadebeteende började ta form igen. Månaderna blev till år och samtidigt som jag blev utkastad ut lägenheten av min dåvarande pojkvän, beslöt jag mig för att flytta tillbaka till Sverige.
Åter igen började ett nytt kapitel av mitt liv, denna gången i en etta i utkanten av Ronneby. Jag hade börjat att studera till sjuksköterska - en dröm som jag länge haft. Vid det här laget var det svårt att ens kommunicera med folk. Jag deltog aldrig i några aktiviteter utanför skoltid och tanken på att ens umgås med folk frivilligt var inte ens i närheten på kartan. Någonstans där och då beslöt jag mig för att det var då fan dags att ta tag i mitt liv och göra något åt det. Såhär kunde jag inte gå runt i hela mitt liv.
Jag började med att krypa. Små spontana samtal med klasskompisar. Sedan stannade jag kvar i skolan för att plugga och fika. Därefter följde jag faktiskt med min basgrupp ut på både middag och karaoke på en pub. Ett år efter jag påbörjade min utbildning blev jag sambo. Egentligen vet jag inte riktigt varför när jag tänker tillbaka. Det var ett oempatiskt förhållande som innehöll inget annat än fysisk- och psykisk ohälsa. Ingen kärlek över huvud taget. Att bli tagen för givet är ungefär lika illa som att inte ha någon över huvud taget. Det förhållande blev inte så långvarigt. Tack och lov för det!
Idag står jag här, som en stjälk redo att bli en blomma. Jag har tagit mig upp från marken och står på egna ben. Jag kan kommunicera med personer och roa mig helt utan problem. Visst, ibland tar det emot, men det går oftast snabbt över.
Igår kände jag att jag tappade hoppet om allt igen. Jag bröt ihop totalt. Ingen som helst lust att gå till jobbet hade jag heller. Ett par ord hade kört över mig helt och hållet och tappat greppet om verkligheten. Där och då kändes det som jag var tillbaka på ruta ett. Ensammast i hela världen. Hopplöst. Frågan är, hur många gånger ska jag orka resa mig. För varje bakslag blir det tyngre. Idag gick jag till jobbet med känslan att jag lever enbart för att överleva. Ångesten gnager i bröstkorgen.
Men det kommer bli bra, det vet jag.
