En mental begravning
I sommar har jag inte varit mitt bästa jag, ni som känner mig kan nog instämma i det påståendet. Imorgon nalkas första jobbdagen efter semestern. Den 18 juli checkade jag ut för fem veckor semester och jag hade redan då ett hum om hur det skulle bli. När jag gick på semester var jag helt slut i både kropp och själ. Så jag beslöt mig för att sova. Sova i fem veckor. Och helt ärligt, jag tror att min kropp behövde det.
I själva verket har jag undvikt att gå ut för att jag inte velat springa på en specifik person. Jag kan inte påstå att jag varit rädd för att möta hen, utan bara hyst ett så stort agg mot denne att jag inte vetat vad jag skulle gjort ifall jag träffade hen. Du som läser detta vet säkerligen vem det är jag pratar om, men av respekt väljer jag att inte nämna identitet. Personen har uppriktigt varit min bästa och närmsta vän i lite mer än två år. Och alla som känner mig vet att jag har varit helt upp över öronen förälskad i hen och varit övertygad att denne varit min soulmate.
Personen har inte bara valt att helt och hållet undvika att diskutera just begreppet 'kärlek' eller 'partnerskap' eller vad som nu kan tänkas ingå där i. Personen har även utnyttjat min otroliga gästvänlighet och ödmjukhet och dragit personlig nytta av det. Min dörr har stått öppen oavsett dag eller tid på dygnet och jag har verkligen gjort allt i min makt för att vara hen till lags.
Jag har fällt otaliga tårar, även på obekväma ställen som jobbet, för att hen inte behandlat mig med ett uns respekt. Kollegor, vänner, men även främmande människor jag stött på när jag varit ute har tröstat mig när jag varit som mest ledsen. Det som är allra mest ironiskt är att det är JAG som hela tiden trott att det är mitt fel att hen inte velat ta mig seriöst. Jag måste ändra på mig för att vara denne till lags. Jag måste klä mig annorlunda, gå ner i vikt, inte slänga ur mig svordomar i var tredje ord jag använder eller kanske rent av vara mer kärleksfull och bjuda på mer middagar.
I snart tre månader har jag inte haft någon som helst kontakt med denna person. Det har varit bland de absolut tre värsta månaderna i mitt liv. Jag har förlorat det jag strävat efter och jobbat för att få så länge. Jag har förlorat min bästa vän, den person jag kunde vända mig till om allt här i livet.
Även om jag inte har någon kontakt med hen har jag ändå valt att socialt begränsa mig. Jag har inte velat umgås med våra gemensamma vänner för att jag vet att hen skulle vara där. Jag har även undvikit att gå till olika ställen vid olika tidpunkter, för jag vet att det är typ då hen slutat jobba, är på gymmet och tränar eller handlar mat i någon närliggande affär.
När jag skriver detta inser jag hur sjukt det låter, hur jag begränsar mig själv i sökandet på att må bra på egen hand. Under gårdagen var jag så arg och ledsen på detta. Jag var i upplösningstillstånd, ville slå sönder saker och skrika mig hes. Men till vilken nytta då? Så istället hade jag en mental begravning, hur klyschigt det än låter. Du är död för mig. Du och din lågutbildade, fruktansvärt fula, socialt inkompetenta och timida "partner". Jag hoppas med hela mitt hjärta att ni har ett miserabelt förhållande och att du förr eller senare kommer till insikt att jag är din soulmate. Men vet du vad, du är sisådär ett år too late.
Hasta la vista, för jag tänker inte låta en jävel till begränsa mig och min rätt till att må bra.
