Long time, no see...
För några dagar sedan kastade jag in handduken. Min kropp orkade helt enkelt inte mer. Idag är jag sjukskriven. Sjukskriven för att de sista månaderna i mitt liv har varit psykiskt turbulent och jag faktiskt inte har hunnit stanna upp och andas mellan varven.
I dagsläget känner jag mig så djupt deprimerad så att jag ifrågasätter mig själv upprepade gånger vad jag gör kvar i Karlskrona. Vad har jag kvar här att leva för? "Men du har ju dina vänner här!" tänker du säkert då, men ja, man behöver inte bo i samma stad för att upprätthålla en vänskap.
Jag behöver vända blad, börja på ett nytt kapitel för att hitta mig själv igen. Idag vet jag knappt vem jag själv är. Den person jag trodde jag var finns inte längre.
Att hitta sig själv på nytt är svårt. Vad tycker jag om att göra? Vad gillar jag att äta? Är det okej att dricka bubbel mitt i veckan? Skaffar jag en katt enbart för att ersätta en faktisk person? Många frågor, mindre svar.
På lördag ska jag fiska. Ensam i skogen, vid en sjö. Det låter fridfullt. Fast i själva verket är jag nog mest livrädd. Rädd för att jag kommer ha tid att tänka och lyssna på vad mitt huvud har att säga till om. Sannolikheten att det kan skapa ångest och obehag är stor.
På återseende.
