Det här är jag
I lite mer än elva år har jag och bloggen dragits med varandra. Jag måste dock få lov att säga att mitt bloggande har varit väldigt sporadiskt och oftast har inte heller inläggen haft något innehåll av betydelse. Jag är en person som tycker om att formulera mig själv i text, många gånger är det till och med lättare än verbal kommunikation. Att skriva ger mig utrymme att tänka, att vrida och vända på varje ord och mening.
Inlägget som jag väljer att publicera nu kommer med största sannolikhet vara det mest personliga jag någonsin kommer att dela med mig av. I ärlighetens namn har det faktiskt tagit flera dagar att sätta ord på det jag tycker, tänker och känner.
Jag är tjock. Så är det, ingen mening att smussla med det. I största delen av mitt liv har jag varit mer eller mindre överviktig. Jag är en såndär dryg typ som symboliserar västvärldens förfall och folkhälsosjukdomar. Det har visserligen inte alltid varit så, men det bryr ni er såklart inte om.
Nu är det snart elva år sedan jag för första gången blev utsatt för sexuella övergrepp. I nästan elva år har jag gått och mått dåligt över det och äcklats över mig själv för att jag inte anmälde händelsen eller ens berättade för någon. Jag hade sådan fruktansvärd ångest som jag inte kunde hantera på ett normalt sätt. I Julias guide till ångesthantering står självskadebeteende och hetsätning högt upp på listan. Två åtgärder jag egentligen än idag skulle kunna tillämpa när ångesten är som värst. Som tur är mår mitt psyke helt okej just nu, så dessa nödlösningar har inte tillämpats på ett tag.
En överviktig person står utanför samhällets normer och spelregler. För inte fasen behöver en överviktig person bry sig om något så vitalt som kläder och stil. Jag får helt enkelt klä mig i icke-figursydda plagg som döljer varenda kurva på min fantastiska kropp. För vad jag än gör så kommer jag alltid förbli en tjock loser. Helt uppriktigt så vet jag inte hur många bantningsförsök jag har åstadkommit de senaste tio åren. Eller hur många gånger jag googlat på överviktskirurgi och övervägt den processen. Samtidigt hör jag mitt samvete viska till mig att jag är så mycket mer än mitt utseende. Faktum är att det faktiskt finns en viss trygghet i att vara tjock. Att gömma sig bakom extrakilona har aldrig varit lättare än det är idag.
Jag har ett beroende. Mat heter det. Det är en quickfix på en dålig dag eller när ångesten kommer krypandes längs ryggraden. Vad skiljer mig som matmissbrukare från en person som har ett missbruk till alkohol eller heroin? Vi båda gör allt för att undvika det, eller kräver enorma mängder för att känna ett lugn inombords. Jag känner en tröst i hetsätning, precis som etylikern känner när hen dricker upp kvällens flaska Explorer vodka. Jo, skillnaden är att det är socialt acceptabelt att vara tjock och matmissbrukare, men inte alkohol- eller heroinmissbrukare. Samtidigt vet jag att det inte finns någon tröst i att hetsäta. Choklad och chips är inte ett substitut för den trygghet och kärlek jag istället behöver.
Så vad vill jag ha sagt med den här utdragna klagovalsen? Jo, idag ställde jag mig framför spegeln, iklädd enbart underkläder. Jag stod länge och noga inspekterade varenda märke på kroppen. Istället för att klanka ner på mig själv och tänka samma negativa tankar så testade jag att istället vända på det. Att tänka "oj, vad denna kroppen har tagit mig igenom mycket!". Mina breda axlar påminner mig om mina glansdagar i simhallen. Mina korta och omålande naglar påminner mig om att jag har ett fantastiskt jobb att gå till där hygien är A och O. Mina sönderskurna och ärrade ben påminner om när jag legat på botten i den djupaste avgrund, där jag svalt en näve noga uträknad mängd tabletter för att inte vakna igen. Celluliterna på magen och höfterna visar att min kropp är mirakulöst stark nog för att bära mig, även de dagar när huvudet inte har orkat. Ja, min kropp är så otroligt häftig och jag är evigt tacksam att den har orkat med allt skit jag utsatt den för.
Så lev. Lev för dig själv och ingen annan. Lev inte för att vräka i dig mat, skjuta heroin eller för att vara medioker som alla andra. Hitta något som får dig att vilja stiga upp på morgonen och känna att det kommer bli en bra dag, oavsett om du är överviktig, spinkig eller missbrukare. Lev inte för att följa samhällets normer och regler, för dagens samhälle uppmuntrar till ätstörningar: allt ska se så perfekt ut som möjligt. Lev för att hitta ditt bästa jag, för det gör jag.
Kära vänner, det här är jag. Julia Andersson, 27 år, matmissbrukare, intensivvårdssjuksköterska, överviktig och jäkligt glad för att jag lever och mår bra.
