Jag ÄR bra
Idag firar jag min 3 månadersdag som intensivvårdssjuksköterska. I hela tre månader har jag haft förmånen att få arbeta på thoraxintensiven, en arbetsplats med högt i tak och som låter mig utvecklas i min egen takt - alltså en helt fantastisk arbetsplats.
Skillnaden att arbeta på en högteknologisk specialistavdelning jämfört med en geriatrisk vårdavdelning är enorm. Jag kände mig relativt varm i kläderna och duktig på mitt jobb på geriatriken, men på thorax är jag tillbaka på ruta ett. Novis igen.
Ni som känner mig vet om att jag har väldigt höga (enligt somliga: orimliga) krav på mig själv. Jag har ett behov av att veta ALLT och gör jag inte det så känner jag mig oduglig. Jag strävar efter att vara exceptionell på mitt jobb och allt annat under den nivån är inacceptabelt. Och den ekvationen går ju inte ihop, att vara expert men samtidigt novis.
Mina mentorer, tillka kollegor, ger mig ofta beröm för mitt bedsidearbete. Jag är påläst och vet vad jag gör. Men så kommer det något ynkligt bakslag som kör mig helt i botten. Dagens bakslag var att jag glömde plocka fram en slang till sugen när jag kollade över den tomma patientplatsen.
Givetvis vet jag att en sug kräver en slang mellan behållare och sugkateter, men av oklar anledning var den kunskapen som bortblåst. Och när min mentor hintade om det så kändes det som en ordentlig mental käftsmäll. "Kom igen Julia, detta SKA du för fan veta!" älte jag för mig själv. Jag uppsökte en toalett och bröt ihop i en minut.
Och det är dessa små jäkla missarna. En sugslang som saknas, fel EKG-klisterlappar, skriva av läkemedel på fel rad på övervakninglakanet, överanalysera situationer... ja, listan kan göras lång. De får mig att vilja bryta ihop och fundera på en karriär som lastbilschaffis. Där är det iallafall inte mänskliga liv son jag har ansvar för.
Trots mina nederlag vill jag nog ändå ge mig en klapp på axeln och sträcka på mig. För jag är faktiskt bra. Hade jag inte varit bra hade jag varken fått min magisterexamen eller anställning på THIVA. Heja mig!
