Kontraster
Ikväll, precis som alla andra kvällar innan det är dags att gå att lägga sig, satt jag och scrollade igenom mina sociala mediers flöden. Inga konstigheter med det. Bilder på barn, någon som har gift sig, några som avnjuter sin sista semesterdag, folk som klagar på Covid-19. Ja, inga konstigheter alls egentligen förrän jag scrollar förbi ett till synes helt ordinärt inlägg med texten "Godnatt världen. Idag var en bra dag!".
Nej världen, idag var inte en bra dag. Möjligtvis var det en bra dag för min vän som delade med sig av det inlägget, men inte för mig. Jag är trött och sliten efter en lång och intensiv helg på jobbet, så gnällfaktorn kan vara extra hög ikväll. Jag älskar mitt jobb, mitt patientklientel och mina kollegor, normalt sett älskar jag att gå till jobbet också. I sommar har det varit helt annorlunda. Semesterbemanning och Covid-19. Även om viruset har medfört mycket oro och elände i personalgruppen, så vill jag ändå påstå att vi har varit relativt skonade från det.
Jobbet har varit det enda som funkat bra i mitt liv det senaste året och när inte det går bra, då fallerar även mitt psyke. Ångest, oro, katastroftankar och nedstämdheten kom som en käftsmäll första dagen efter semestern.
Ikväll efter jag slutat jobba satte jag mig i soffan och tittade rakt ut i tomma intet. Jag slog inte på TVn. Tittade inte på telefonen. Jag orkade inte ens sträcka mig efter mitt glas cola som jag hällt upp. Då slog det mig hur otroligt ensam jag är. Tog upp telefonen och öppnade Tinder. Swipade vänster på kanske ett trettiotal killar innan jag gav upp. Jag saknar någon att ha nära. Jag saknar någon att prata med om kvällarna. Jag saknar någon att krypa ner i sängen med efter en lång dag. Men hur ska jag hitta den jag saknar när jag inte kan stå ut att faktiskt ha någon nära? De enda personerna jag tycks falla för är de som även medför destruktiva relationer.
I ärlighetens namn så tror jag att jag är för rädd för att släppa någon för tätt inpå. Sist jag gjorde det så höll det på att kosta mig livet. Och det är nog mitt problem. Antingen känner jag ingenting, eller så känner jag för mycket. Och gränsen mellan de två lägren är hårfin.
Ikväll berättade jag för två kollegor att jag en dag vill bli perfusionist och hoppas på att så tidigt som nästa antagning, 2022, få möjligheten till att åka till Danmark och utbilda mig. Jag tror säkert inte kommentaren var illa menad alls, men betoningen blev lite dum. "Vill DU bli perfusionist?". Med betoning på att jag nog inte var lämplig för det ändamålet.
Jag har fram till idag ändå känt att jag varit relativt bra på mitt jobb för att enbart ha ett års erfarenhet av thoraxintensivvård. Men idag tappade jag den uppfattningen helt.
Så nej världen, idag har inte varit en bra dag för mig. Ikväll vet jag inte längre vem jag är och vad jag vill här i livet. Jag känner mig inte hemmahörande någonstans. Och det absolut värsta är att jag har absolut ingen att berätta detta för ikväll, mer än min blogg. Så tragisk är jag.
