Läker tiden alla sår?

Krigszon / Permalink / 0
Det sägs att tiden läker alla sår, men det sägs aldrig hur lång den tiden är. Livet går vidare. Tänk positivt. Släpp taget. Klyschorna är ofta många, men väldigt sällan till någon hjälp. Det jag har insett är att varken tid eller hjärnans egna processer kan lära sår till 100%. Det absolut viktigaste är att acceptera det som hänt och fortsätta blicka framåt. Men hur är det tänkt att man ska kunna släppa det förflutna när ett problem börjar bli en börda för dig själv och dessutom hindrar dig från att gå vidare, förbättra dig själv och vara lycklig?
 
Jag har ju en historik om att överanalysera det mesta som händer i mitt liv. Det som har hänt i det förflutna borde inte påverka de känslor som jag har idag, men så är det. Sakteligen har jag tappat fotfästet. Jag är tillbaka i svängen med psykoterapi. Jag behövde en extern kontakt att prata med. Allt överanalyserande gör mig så trött så att själen håller på att ramla isär. Jag har inte den fysiska, eller psykiska, styrkan att fortsätta. Idag kan jag omöjligen beskriva det tillstånd jag befinner mig i.
 
Starka alfakvinnor kan ta allt. Är det inte så? Vi är självständiga maskiner som bara kör på, men stannar vi någonsin upp och reflekterar? Reflekterar över hur vi känner och om vi egentligen har någon mer styrka kvar i oss? Sällan, skulle jag nog våga påstå. Ja, jag är stark. Ja, jag kan ta otroligt mycket, men det lämnar också spår. Jag är trött. Min kropp är trött. Min hjärna är trött. Om du bara skulle skrapa lite på ytan och tar en sekund för att se mig i ögonen så skulle du också se det. Du skulle se att jag egentligen faller isär.
 
Jag valde aldrig att vara stark, men livet tvingade mig att vara det. Jag har varit tvungen att knyta mina nävar och möta mina problem, inte bara en gång, utan genom hela mitt vuxna liv. Istället för att gömma mig från mina mardrömmar var jag tvungen att stå upp mot dem. Otaliga gånger har jag varit så pass rädd att jag inte kunnat röra mig, men varit illa tvungen till att göra. Det har varit en kamp mellan överlevnad och ett slag av nederlag. Ett val. Och var hamnade jag?
 
Det jag känner nu är att jag är sliten och trött. Jag är egentligen inte redo för ännu en kamp mot depressionens järngrepp och ångestens våldgästhet. Nu har jag insett att jag kommer nå min brytpunkt, oavsett hur stark jag är eller vill vara. Jag kommer att nå den, ögonblicket jag säger att jag inte kan genomföra det själv längre. Det är förvisso inte första gången jag tagit mig själv till bristningsgränsen. Att be om hjälp är inte skamligt eller ett tecken på svaghet som jag länge trott. Jag vill tro att det visar min storhet och styrka eftersom jag inser mina egna gränser.
 
Idag vill jag egentligen bara att någon håller om mig, oavsett hur stark jag känner mig. I slutet av dagen vill jag egentligen bara att någon ska hålla om mig och lova att allt, tids nog, kommer bli bra.
Jag behöver inte ekonomiskt hjälp, jag är oberoende. Jag behöver ingen fysisk hjälp eftersom jag alltid hittar en lösning för att göra någonting jag vill göra på egen hand. Jag behöver ett emotionellt stöd. Jag behöver någon som kan skämma bort mig och berätta att allt kommer bli bra när jag tvivlar och inte kan ta det längre. Vi behöver alla att någon ska vara där för oss när vi behöver det. Vi kan inte gå igenom det här livet helt själva och om vi måste, om vi väljer att göra det, är det inte ett liv som är värt att leva.
 
Till top