Det går bra nu
Nu var det väldigt längesen jag uppdaterade här, igen. Bloggandet är väldigt sporadiskt och ni får nog nöja er med tre inlägg om året i denna takt.
Igår såg jag dig. Den person som gjort mitt liv de senaste åren till ett helvete på jorden. Den person som tvingat mig att vända ut och in på mig själv för att vara denne till lags, för att få någon form av bekräftelse. Den person som jag älskat villkorslöst i över två år utan att få något tillbaka. Den person som fick mig att vilja avsluta mitt eget liv i förtid.
Jag har lyckats undvika denna person i snart ett helt år nu. Jag är stark och stolt över mig själv. Att jag lyckats resa mig från den djupaste av alla djupa avgrunder. Men så stod du bara där och log i dörren in till beredningsrummet på jobbet. Inom loppet av några få sekunder hade hela min fasad jag byggt upp raserats. Det kändes som någon stuckit en kniv rakt in i bröstet på mig. Det svartnade för ögonen och jag kunde säkerligen ha tappat medvetandet för en kort sekund också om jag inte befunnit mig på jobbet. Du sa hej. Av artighetsskäl sa jag också hej, även om jag lovat mig själv att aldrig prata med denna person igen.
Jag återgick till arbetet, men när kusten var klar behövde jag gå iväg och bryta ihop. Och kräkas. En riktig jävla ångestspya. Jag kände mig som en våt fläck på golvet. Helt ynklig och meningslös. Som en riktig loser som låtit en person som denna förstöra allt jag byggt upp det senaste året. Jag mådde ju bra. Till och med nästan på väg att bli kär i en annan person. Så bra mådde jag!
Jag ville egentligen inget annat än att krama om denna personen och bara dra ett djupt andetag och känna lukten av hen. Men å andra sidan ville jag inte heller ge personen den glädje av att visa mig som svag. Ni kanske anser det är dumt av mig att skriva allt detta här, för personen lär ju förr eller senare läsa det ändå. Men så får det vara.
Jag kände mig så otroligt låg och överkörd när jag kom hem från jobbet. Likaså morgonen efter när det var dags att stiga upp. Jag ville i ärlighetens namn sjukskriva mig, men vägrade acceptera ett bakslag. Jag är bättre än så.
Iväg till jobbet det bar och ingen är lyckligare för det än jag. Herregud vad jag uppskattar mina kollegor. De vet verkligen hur man lyfter en person från låg och gråtmild till fullstoppad med endorfiner och glädje - utan att ens be om det.
I skrivande stund känner jag mig stark. Stark för att jag lyckades resa mig så snabbt efter ett otroligt hårt fall efter ha stått öga mot öga med min värsta skräck. Jag kanske kommer se dig igen. Och igen. Men då faller jag inte lika hårt. Till slut är du en obetydelsefull fläck på kartan. Tack!
